Jag tror att nåt av det jobbigaste som finns i att lämna ett våldsamt och nedbrytande förhållande, är att alla glömmer vilken hjärtsorg man går igenom. Jag hade träffat någon som (jag trodde) förstod mig på ett sätt ingen annan kommit nära innan. Och vi kom så himla nära varandra. Jag kände mig hel.

När jag sedan började inse hur det var... var det för sent.
Han var en del av mig. Jag trodde så jävla mycket på att kärleken kunde övervinna allt, att jag tappade bort mig själv Allt jag levde för, var att försäkra mig om att han mådde bra.
När jag fattade beslutet att flytta hem.... så kändes det som om jag skulle dö. Av saknad. Att jag lämnat honom när han behövde mig som mest??? Var det JAG som var galen? Jag kommer ihåg hur fruktansvärt det kändes att inte vara ett team med honom längre.

Men samtidigt hur jag valde min familj. Valde min familj och Sverige framför den mardrömmen som var min verklighet i London.
Men vem visste att jag skulle sakna någon som egentligen ville mig illa? Ingen kan veta det. Det var något jag gick lära mig själv. Och när jag bestämde mig för att aldrig nånsin ha med honom att göra - det var då jag började läka.

Och nu, månader senare, har jag hittat tillbaka till mig själv. Jag har inte läkt ännu.
Men jag hatar honom inte längre. Jag har däremot förlåtit mig själv för att jag älskade honom. Och det har gjort att jag kan älska mig själv igen, bit by bit.