Åh. Spenderat dagen med mig själv och bara mig. Låg på Bronte Beach till sisådär tre, kom på hur hungrig jag var och tog bussen tillbaka - MAT!
Bestämde mig sedan för att upptäcka lite, gick till Centannial Park utan att titta på karta först. Kunde varit bra att gjort det innan. Men när jag väl kom fram svettig och härlig så var det så vackert.
Ett gigantiskt parkområde omgiven av palmer och i bakgrunden solen som var på väg att gå ner bakom skyskraporna. Jag powerwalkade ett tag innan jag begav mig hemåt på lägenhetsjakt.

Japp, vi måste flytta för Agnes ska farmarbeta i en månad. Ush, jag kommer sakna henne brutalt. Jag hatar hejdå! Men hon kommer ju tillbaka. Fast en månad är en evighet ju!!

Partybåt på nyår spikat. Hela natten. 800 pers. Ibland är det bra att kunna flörta lite.

Still I spend all my time just thinking about you

Missade Luciatåget som Agnes skulle vara med i idag för att jag fick jobba över. Bummer. Men mer pengar i alla fall.
Så fruktansvärt trött, käkade frukost kl 9 imorses och fick mig inte nåt mer i magen förrän när jag kom hem från jobbet nu kl 18. Käkade feting portionen med pasta tomattooo och alla vet ju hur det är: först vara auschwitz hungrig + äta massor = cepe trött i hela huvudet.
Och jag måste dusha. Det. Är. Så. Långt. Till. Badrummet.
Jag ska till the woods ikväll, äntligen äntligen äntligen. Och dricka passion pop och kolla sugiga skräckfilmer. Perfect night.

Jag blir alldeles för ofta alldeles för intim och privat på min blogg. Men det skiter jag i, för att skriva av sig gör det faktiskt lättare att ta i itu med ångest och beslut. Man läser inlägget om och om igen och försöker se det objektivt, och sen ibland, ja faktiskt ibland, så får man en uppenbarelse och tänker ja!

Love is natural and real but not for such as you and I, my love.

Jag vet inte varför det känns såhär, jag har bara känt av det här en enda gång i mitt liv tidigare men jag har alltid trott att det var för att jag var en naiv tonåring som inte visste bättre. Men nu har jag den känslan igen, oron. Oron att allt bara ska rasa samman. Känslan av att gå in i ett töcken när jag inte får andas in den luften, när jag inte får känna den underbara värmen, allt annat sätts inom parantes och blir en nedräkning. Jag har alltid försökt leva i nuet, men det är så svårt när man längtar hela tiden.

Att det kunde gå såhär, vem kunde ana.... jag som åkte hit med helt andra inställningar och under helt andra omständigheter.

Att hela tiden längta, att känna på riktigt att man kan springa två mil NU bara för att det är värt det, att inte kunna andas ordentligt förrän värmen känns runt hela min kropp. Jag vet inte. Kanske är det på riktigt nu. Kanske inte.

Imorgon åker vi ute till Bondi beach och jag ska försöka att slappna av.

Joy division och Pleasant valley-vin, ja tack. Jobbade igår med feber, men körde på värktabletter och sen dansade jag och tjejerna bakom baren så mycket att det blev 20 dollar i dricks, tackar och bockar.
IKEA idag med köttbullar (ja, för julia och agnes del då) och marabou. Trevligt värre.


Jobba imorn, utgång ikväll, I love my life darling.

I THOUGHT YOU WERE THE HANDYMAN? - Slår aldrig fel.

I wish I had two paths I could follow
I'd write the ending without any sorrow

På order av Asra, mer uppdatering! Vad gör jag inte för min fina Asralooove.
Det regnar i Sydney idag. Och jag känner för att skriva, så där jag kunde göra förut - inte tänka utan bara skriva.

Hur vet man något egentligen? Hur kan man vara säker på att något är verkligt? Jag har så många gånger trott att den här gången är allt annorlunda, ingen kommer gå ut ur det här förkrossad eller ångestfylld. Men så många gånger innan som jag haft fel. Efter ett tag blir man avtrubbad, du tror att allt bara är oseriösa spel, inget är verkligt längre. Det gör fortfarande ont av brännmärken från tidigare, så för att skydda sig sätter man upp en mur och en fasad av att jag bryr mig ändå inte. Men sen, helt plöstligt som en blixt från himlen en vanlig fredagskväll i Sydney, känner du det där som du inte känt på så länge, så länge. Känslan av maktöshet, ångest av att skiljas, ångest av att saker och ting inte längre är under min kontroll.
Jag antar att det är saker som hänt tidigare som gjort mig till kontrollfreak, jag måste ha kontroll över sitautionen annars kommer jag ligga där överkörd och sönderstyckad.
Men nu. Nu.
Jag försöker, åh jag försöker verkligen att bara lyssna på det som är logiskt, men hur lätt förändras människor egentligen?

Så därför tänker jag inte fundera över det ikväll, ikväll trycker jag på paus.