Ok. Here it goes. 

 

Just nu vaknar jag med ångest varje morgon. 

Tittar ut genom fönstret och funderar, tänk om jag gjort så här, om jag bara försökt lite mer... när jag vet att det är omöjligt. Omöjligt att vara lycklig med någon som förstörde mig så mycket. 

Just nu är jag så jävla lost att när det fruktansvärda hålet i bröstet tillfälligt försvinner - genom alkoholens rus eller genom fysisk ansträngning när jag springer - känns det nästan ännu konstigare. Som om ångesten är en del av mig nu, etsat sig fast för att stanna.