Som Morrissey en gang uttryckte det "I want the one I can't have, and it's driving me mad".

Ar det sa att vi bara vill ha de saker som verkar ouppnaligt? De som verkar have it all, dom blir ju anda lurade, har pojkvanner som ar otrogna och far psykanfall och rakar av sig har och sa vidare. 

Ar nyckel till att vara lycklig helt enkelt att noja sig? Okej jobb, okej boende, okej socialt liv. Eller ska vi fortsatta strava mot det som verkar omojligt, for att bli besvikna och deprimerade an en gang?

Hur manga ganger man an kastar sig ut i oandligheten och det okanda, kan det handa att man inte alls kommer ut pa andra sidan till slut?