Onsdag, och veckorna flyger fram. Snart är det jobbhelg igen, sen ledigvecka, sen jobbhelg... Och min andra halva som följt med mig under näsan tre år åker bort. Det känns förjävligt, fruktansvärt och sorgligt. Så alla som frågar "hur känns det", det känns alldeles förjävla askukskitkasst. Men om jag tänker på det för mycket och låter mig deppa ihop i ett svart hål är jag rädd att jag aldrig tar mig ur det. Så jobba på, dricka vin och springa en jävla massa är det jag kommer syssla med.