27 augusti, 1990. Jag kommer ut med massor av hår kolsvart hår på huvudet berättar alltid mamma.
Jag kommer ihåg en dag i parken när jag var kanske tre år, jag träffar en liten blond flicka i parken som heter Anna. Jag börjar skryta om mina ponnyhästar så att hon börjar gråta.
Hon lät mig sitta bredvid henne på samlingen på dagis. Jag tyckte hon var den snällaste jag träffat nånsin, även om jag ofta inte visade det utan bara skröt om mina ponnyhästar.
Att börja skolan var helt otroligt, att vara 7 år och få börja läsa läxor och ha egen ryggsäck, att vara lika tuff som min syster. Jag kommer ihåg min snälla fröken Karin och hur hon var som en mamma till alla i klassen.
Jag kommer ihåg hur jag och Anna frågade chans på två killar i en dunge när vi var sju år, jag måste säga att vi var tuffa tjejer som minnsan inte väntade på pojkarna att ta första steget.
Jag kommer ihåg hur vi gick hem på rasterna fast vi inte fick och åt nutella direkt ur burken hemma hos henne, hur vi hjälptes åt att nå den från den översta hyllan.

Jag var jätteledsen när jag slutade trean för då skulle jag inte få träffa Karin varje dag igen. Men sen började man på mellanstadiet och helt plöstligt var man nästan stor. Det blev tradition att ha tjejkvällar hemma hos varandra med massor av fnitter, godis och sena nätter på helgerna.
Att börja sjuan var mest jobbigt, jag kommer ihåg hur jag blev kär i alla som gick i nian, även fast de var fula och spinkiga. Hur The Ark räddade hela min högstadietid med sina texter om att man ska vara annorlunda, att det är du som kommer vinna i slutändan om du vågar bryta dig fri från allt grupptryck och alla som inte är värda din tid. Jag tejpade upp bilder på Ola Salo över hela min vägg.
Min syster var den tuffaste människan i hela världen, och hur mycket jag än försökte kunde jag aldrig bli lika bra som hon var, men jag försökte i alla fall.
 Jag kommer ihåg när vi smög ut på kvällarna och gick på fester fast man knappt kände någon där, för att spendera hela dagen efter i varandras soffor och prata om allt galet som hände, skratta tills vi grät och känna hur vi mycket vi levde. Jag älskade och hatade livet, man känner så mycket hela tiden när man är 15.

Jag kommer ihåg hur det var att bli alldeles äckligt förälskad för första gången på riktigt, när det gjorde ont i magen att skiljas åt. Allt jag ville var att vara i hans famn, vänner och allt jag egentligen brydde mig om sattes åt sidan. Att vara riktigt kär för första gången är magiskt och underbart, men fruktansvärt på samma gång. Tills jag två år senare bröt mig loss och kände mig precis lika levande som jag gjorde när jag var 15, igen.

Att ständigt känna en längtan därifrån, ifrån den där lilla småstaden där alla visste allt om alla, blev en vardagskänsla. Resor blev ett måste för att lätta den ångesten.

Tills man helt plötsligt stod där, i sin vita klänning och mössan på huvudet och vrålade att man tagit studenten. Se hur ögonen vattnas i mammas ögon och känslan att ha hela livet framför sig, magiskt.
Att jobba en hel sommar på posten för att spara ihop pengar till att fly därifrån.
Fly till andra sidan jorden.
Få helt nya erfarenheter och helt plötsligt är man bartender och vet allt om drinkar & pokermaskiner.
Att träffa någon som får en tappa andan. Den första kyssen utanför en bar i Sydney klockan tre på natten som gav mig rysningar.
Att ständigt längta efter någon, fast vi sågs för ett par timmar sedan bara.
Få somna i världens varmaste famn varje natt, känslan av armar som omsveper en och att ingen i hela världen kan göra mig något ont, så länge du finns här.
Att längta hem till alla man saknar, fastän så mycket håller mig kvar här.

Vintern börjar komma till Sydney. Igår fick jag ha en tröja ovanpå linnet fast solen sken. Det var kyla i blåsten.
Snart åker vi till NZ, eller guldkusten kanske. Sånt som kommer av sig självt.

Nu är jag 19 år, och fyller 20 i augusti. Helt plötsligt är man inte tonåring längre, fast jag fortfarande känner mig som den där 15 åringen som hatade och älskade livet.