Det finns så mycket jag vill säga. Så många ord som vill bubbla ut ur min mun att så fort jag lät en enda liten enkel mening åka ut så kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Det är väl just det, att när man säger meningen som grott i ens huvud länge, när man säger den rakt ut, det är först då den blir verklig.

Egentligen är det inte sorgligt. Det är ett avslut, men avslut för ju med sig så mycket mer än bara avsked.
Jag vet att jag snart kommer få känna sanden under tårna, dansa som om morgonen aldrig skulle komma och njuta av solens varma strålar långt, långt härifrån. Det är underbart. Men för att få uppleva det måste jag offra något annat underbart och det gör ont i mig.

"if it's ment to be, you will find me"

Men tänk om allt kommer vara annorlunda och inget som förut?
Ingen vet. Jag kanske inte ens lever då, jag kanske har dött i svininfluensan eller krashat med flyget.
Men jag vet,
att jag kommer sakna dig.