I wish I had two paths I could follow
I'd write the ending without any sorrow

På order av Asra, mer uppdatering! Vad gör jag inte för min fina Asralooove.
Det regnar i Sydney idag. Och jag känner för att skriva, så där jag kunde göra förut - inte tänka utan bara skriva.

Hur vet man något egentligen? Hur kan man vara säker på att något är verkligt? Jag har så många gånger trott att den här gången är allt annorlunda, ingen kommer gå ut ur det här förkrossad eller ångestfylld. Men så många gånger innan som jag haft fel. Efter ett tag blir man avtrubbad, du tror att allt bara är oseriösa spel, inget är verkligt längre. Det gör fortfarande ont av brännmärken från tidigare, så för att skydda sig sätter man upp en mur och en fasad av att jag bryr mig ändå inte. Men sen, helt plöstligt som en blixt från himlen en vanlig fredagskväll i Sydney, känner du det där som du inte känt på så länge, så länge. Känslan av maktöshet, ångest av att skiljas, ångest av att saker och ting inte längre är under min kontroll.
Jag antar att det är saker som hänt tidigare som gjort mig till kontrollfreak, jag måste ha kontroll över sitautionen annars kommer jag ligga där överkörd och sönderstyckad.
Men nu. Nu.
Jag försöker, åh jag försöker verkligen att bara lyssna på det som är logiskt, men hur lätt förändras människor egentligen?

Så därför tänker jag inte fundera över det ikväll, ikväll trycker jag på paus.