Jag blir alldeles för ofta alldeles för intim och privat på min blogg. Men det skiter jag i, för att skriva av sig gör det faktiskt lättare att ta i itu med ångest och beslut. Man läser inlägget om och om igen och försöker se det objektivt, och sen ibland, ja faktiskt ibland, så får man en uppenbarelse och tänker ja!

Love is natural and real but not for such as you and I, my love.

Jag vet inte varför det känns såhär, jag har bara känt av det här en enda gång i mitt liv tidigare men jag har alltid trott att det var för att jag var en naiv tonåring som inte visste bättre. Men nu har jag den känslan igen, oron. Oron att allt bara ska rasa samman. Känslan av att gå in i ett töcken när jag inte får andas in den luften, när jag inte får känna den underbara värmen, allt annat sätts inom parantes och blir en nedräkning. Jag har alltid försökt leva i nuet, men det är så svårt när man längtar hela tiden.

Att det kunde gå såhär, vem kunde ana.... jag som åkte hit med helt andra inställningar och under helt andra omständigheter.

Att hela tiden längta, att känna på riktigt att man kan springa två mil NU bara för att det är värt det, att inte kunna andas ordentligt förrän värmen känns runt hela min kropp. Jag vet inte. Kanske är det på riktigt nu. Kanske inte.

Imorgon åker vi ute till Bondi beach och jag ska försöka att slappna av.