oh well, enough said.

hur kommer det sig, att så fort man råkar släppa taget lite grann, för två sekunder så ersätts pirr med ångest? När blev jag sån här? För bara något år sedan kunde jag kasta mig handlöst utan att tänka speciellt mycket på konsekvenser, jag kunde sluta tänka och bara känna, och nu är det så mycket tankar och känslor att allt bubblar över i en enda ångestladdad röra. Man kanske verkligen måste ta tag i sig själv först? Ta tag i allt det där som skapar ångest, lära sig vem man är? Man lär sig av sina misstag var det nån som sa, men hur många gånger kan man göra om ett misstag innan man lär sig av det? Kanske, kanske ska inte alla var med någon, kanske ska vissa göra vissa saker helt själva, utan den där personen, för att annars kan ångesten så lätt ta över.

Kanske är det på grund av dig. På alla de förväntningar som byggdes upp över en enda ojämförbar individ, som sedan lyckades krossa alla mina förväntningar och hopp med råge. Kanske.


and I can feel the soil falling over my head.